sanneandersson

Blandade känslor inom mig idag. Vi hade nämligen en föreläsning som våld i hemmet, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. De som känner mig sen långt tillbaka tror jag vet varför. Kvinnojouren var där, visade filmer, pratade lite om vad de gör och så.

När jag tänker tillbaka på hur det var för tio år sen blir jag upprörd, för jag kunde inte göra något. Jag bara såg på och fick höra ord en tioåring inte ska behöva höra. Inte om sin underbara, fina mamma. Idag är jag glad att vi har gått vidare. Jag tror vi alla har det iaf. Men visst, alla sår läker inte och kan alltid rivas upp. Det hände verkligen idag. Skillnaden från förr och idag är att jag inte blir arg längre, bara ledsen. Ledsen att veta att det fortfarande finns människor som blir utsatta för våld i hemmet.

Sen tänkte jag... förtjänar alla förlåtelse? För jag kan aldrig förlåta, jag kan aldrig glömma. Men jag bryr mig inte. Jag tänker inte ens mördande och sårande tankar längre. Inget "jag hoppas han lever sitt ensamma, alkoholiserade liv". Jag bryr mig helt enkelt inte. Hade jag sett honom, hade jag bara gått vidare, utan att titta bak.

Livet stora gåta - älska, glömma och förlåta. Ja, för mig är det en gåta. Man kan älska många, glömma mycket och förlåta det mesta. Men en höjd hand eller ett hårt, osant ord förtjänas inte att älskas, förtjänas inte glömmas och förtjänas definitivt inte att förlåtas.

Stå upp för er själva, och tillåt aldrig någon behandla er illa. Vem ni än är, så är ni värda bättre!

/ sanne andersson.