sanneandersson

Här ute i skogen finns det många vägar, men de flesta leder ingenstans utan tar oftast bara slut. Men igår ritade Kjell en karta till mamma och mig som visade hur vi kunde gå. Så idag begav vi oss ut med hundarna. Och efter ett tag hittade vi värsta slånbärsstället! Det fanns hur mycket som helst! Och vi som hade kämpat med vårt eget slånbärsris här hemma. Men på vårt nya ställe kommer det vara jättelätt att plocka, utan att riva sönder händerna. Yey! Så vi hoppas på vackert väder (så gott som november månad kan bjuda på) så att vi kan ut och plocka imorgon.

Förövrigt var rundan mycket bra. Dock jättemycket taggtråd så vi fick koppla hundarna då och då. Minus där. Men går man själv så är den jättebra!

/ sanne andersson.

1. Man slipper sitta ner på äckliga dass när man är ute
2. Man får lov att bete sig som ett svin
3. Ingen mens
4. Man slipper föda barn
5. Folk frågar inte om man har pms var och varannan dag
6. Man är känslomässigt inkompetent
7. Man ser inte död ut om man inte är sminkad
8. Det är okej att vara sig själv
9. Inga gamla gubbar stöter på en
10. Ingen mens x2

/ sanne andersson.

"Hej Sanii

en kompis till mig visade mig din novell som ligger på nätet, alltså
den som är baserad på min dikt Ganska nära himlen.
Jag vet inte när du skrev den, den kanske inte alls är aktuell för dig
nu.
Men jag vill i alla fall tacka dig, jag blev verkligen glad att något
jag gjort inspirerat dig till att skriva. Och vad bra du skriver!
Jag tycker väldigt mycket om din novell.
Hoppas att du fortsätter skriva!

Vänliga hälsningar

Kristina"

Kristina Lugn är en svensk poet som bland annat skrivit "Ganska nära himlen". Och under vårterminen i 3:an så gjorde jag en tolkning av denna dikt som jag är mycket stolt över. Iaf, så blev jag mycket rörd över hennes brev och var tvungen att svara tillbaka. Hon inspirerade mig till en av mina bästa texter. Tänkte jag lägger upp den i fall ni vill läsa. Ganska lång dock.

Ganska när himlen 

Liselott ligger vaken i sin säng. Hon är trött men kan inte sova. Hon finner det omöjligt att sluta tänka på sin pappa. Pappa Sven. Hennes älskade pappa. Fast hon inte träffat honom på mycket länge kan hon fortfarande minnas doften av hans parfym och känslan av hans skäggstubb. Hennes mamma säger att pappa är ett kräk, men Liselott är inte gammal nog för att förstå vad hennes mamma menar. Liselott själv tycker att hennes pappa är underbar, snäll och omtänksam, som brukade läsa sagor, till och med sjöng en sång då och då.

Liselott reser sig upp och går ner från sängen. Hon har bestämt sig för att rita en vacker teckning som hon kan skicka till honom. Hon ritar en färggrann bild med en hund på en äng, med många blommor. Hon ritar till några hjärtan som hon lärde sig rita på dagis förra veckan. När bilden är klar är hon mycket nöjd, viker ihop den fint och prydligt och lägger den sedan i ett kuvert som hon hittat i sin mammas skåp tidigare den dagen. Hon ler för sig själv, lägger sig i sängen och somnar direkt. Nu drömmer hon underbara drömmar om hennes pappa.

-          Liselott vakna! Vi har försovit oss igen, hör Liselott en röst säga.

Liselott vet förstås att det är hennes mamma, mamma Helen, men hon låtsas inte om henne. Hennes mamma drar i byrån för att leta fram kläder till Liselott. Hon vet att hon måste gå upp nu, annars kommer hennes mamma ändå dra upp henne.

-          Liselott skynda dig nu! ropar hennes mamma från köket.

Liselott slänger därför på sig sina kläder och går ut i köket där hennes mamma sitter och äter sin havregrynsgröt. Hon är irritera nu, Liselotts mamma. Hon äter snabbt, stressar och ser förövrigt väldigt arg ut, tycker Liselott.

-          Mamma? frågar Liselott. Kan jag få skicka ett brev till pappa?

Liselott vet att det är fel tillfälle att fråga, men de ska ju ändå gå förbi posten på väg till dagiset.

-          Vadå för brev?

Hennes röst är lugn, ovanligt lugn med tanke på att Liselott nämnde hennes pappa. I valiga fall brukar hon få raseri utbrott, men inte i dag.

-          Vi hinner inte dag, vi är redan väldigt sena.

-          Men det går snabbt, vi gå ändå förbi posten, nämner Liselott.

Hon vet redan att hennes mamma inte kommer gå med på det. Liselott vet att ett nej är ett nej. Men hon tycker ändå det är värt ett försök. Liselott väntar fortfarande på svar, men hennes mamma bara skakar på huvudet. Liselott känner en konstig känsla inom sig. Hon vet inte vad det är, men plötsligt skriker hon:

-          JAG HATAR DIG! Sedan springer hon ut i hallen, tar på sig sin jacka och sina skor, öppnar dörren och smäller igen den hårt, så hårt att hela trappen skakar.

Väl ute får Liselott panik. Hon har aldrig sagt något sådant till sin mamma. Inte ens tänkt tanken. Liselott börjar gå tillbaka, men stannar. ”Kanske om jag försvinner ett tag, bara några timmar, så blir mamma orolig och när jag kommer hem igen så kramar hon om mig, så som hon gjorde förr och sen går vi ner till posten tillsammans och lämnar mitt brev. Vi kanske till och med åker och hälsar på pappa!” tänker Liselott. Hon tyckte det var en utmärkt plan, men hon visste inte precis vart hon skulle gå. Trots detta började hon springa. Hon sprang dit hennes ben förde henne.

Hemma sitter Helen och är helt förtvivlad. Aldrig hade hon hört sin dotter säga något sådant, inte till någon. ”Har jag blivit en dålig mamma”, tänker hon. ”Allt förändrades ju när Sven försvann, utan anledning. Han fick väl kalla fötter, såsom många andra män.” Hon vet inte vart han försvann. Hon antog redan från första dagen att han stuckit iväg med någon annan, någon yngre som inte hade barn.

-          Vad har jag gjort! sa hon för sig själv.

Sen sprang hon ut i hallen, tog på sig ytterkläderna och började leta efter Liselott. Hon letade på lekplatsen utan för deras lägenhet och i parken några kvarter, men vart hon än letade kunde hon inte finna henne. Hon satte sig på en bänk. Hon kunde inte hålla tårarna inne, utan sakta rann de ner från hennes kind. ”Jag önskar jag vore en bättre mamma. Jag ska från och med idag bli en bättre mamma” tänkte hon. ”Jag ska göra allting bra igen. Börja baka, städa rent och fint och andra saker. Jag ska till och med hitta en bra pappa till Liselott och en bra man till mig. Allt ska ordna sig.” Nu kunde hon inte låta bli att le. Allt kommer att bli bra igen, precis som förr.

Liselott var inte där hennes mamma letade. Hon hade sprungit mot skogen strax utanför centrum. Hon vet inte varför hon gått just dit, men hon kände ändå något som lockande. Kanske var det den fria naturen och fågelsången. Kanske var det minnena från när hon var omkring tre år. Egentligen kommer Liselott själv inte ihåg det, men kanske var det hennes undermedvetna som ändå minns. Men hon vet att hennes pappa ofta tog med henne ut i skogen för att ta underbara naturfotografier med sin kamera. Liselott var ofta med i bilderna han tog. Hon har själv några inramade på sitt rum. 

Liselott står nu framför ån som ligger i skogen. Hon ser hur vattnet forsar fram snabbt. Lite längre bort finns en bro. Hon kan inte minnas att hon har sett den tidigare, så hon bestämmer sig för att gå lite närmare. Hon går närmare och närmare tills hon står i mitten av bron. Det är en gammal och sliten bro. Brädor saknas här och där och räcket på ena sidan är borta. Hon tittar ner på vattnet som glänser vackert. Hon hukar sig, lutar sig lite framåt. Då plötsligt tappar hon balansen och faller rakt ner i vattnet. Liselott har ingen aning om hur man simmar så hon plaskar i ren panik och ropar på hjälp.

Bara några meter bort går en man i sin ensamhet och hör då hur en flicka ropar på hjälp. Han börjar springa mot bron och väl framme ser han flickan. Hon har vid det här tillfället slutat skrika. Nu sjunker hon bara mot bottnen. Han slänger av sig sin jacka och skor, sen hoppar han i efter flickan. Vattnet är strömt men han lyckas få tag i henne och med mycket kraft och lite tur drar han upp henne ur vattnet. Eftersom hon inte andas måste han göra konstgjord andning. Plötsligt vaknar hon och spottar ut vattnet hon svalt. Hon skakar av skräck, men tar sig samman när hon känner hur någon kramar om henne. Hon tittar på mannen som räddat hennes liv. Han sitter och pratar med någon i sin telefon. Snart somnar hon i hans famn.

Hemma sitter Helen i mörkret när telefonen ringer. Hon svarar entusiastiskt i luren och hoppas att det är Liselott, men det är det inte.

-          Hej, säger en okänd röst. Är det Liselotts mamma?

-          Ja, det är jag. Har ni hittat henne? Hur är det med henne? Vart är hon?

-          Liselott ligger här på sjukhuset, men hon mår bra.

Hennes oro växer, men rösten på andra sidan luren säger ju att Liselott mår bra, så med en lugn och stabil röst talar hon om att hon är på väg. Hon klär snabbt på sig och går ner för trappan och sätter sig i sin lilla Golf och kör sedan i väg med hög hastighet.  I all iver håller hon på att missa ett stopljus, men slutligen parkerar hon så nära sjukhusets ingång som möjligt. Hon springer fram mot receptionen och frågar efter Liselott.

-          Javisst, säger kvinnan som sitter där. Gå till vänster så ligger hon i tredje rummet, fortsatte hon och log sedan, vilket gjorde Liselotts mamma mycket lugn.

Hon går dit kvinnan i receptionen sa åt att gå, och när hon står vid tredje dörren kan hon inte hålla tillbaka tårarna. Hon öppnar dörren och ser Liselott sitta i sjukhussängen. Hon skrattar åt något eller någon.  

-          Liselott! utbrister hon och springer fram till sängen.

-          Mamma! skriker hon tillbaka och kramar om hennes mamma.

Länge sitter de bara och kramar om varandra utan att bry sig om mannen som sitter på stolen precist vid sängen. Tillslut får Liselott slita sig bort från hennes mamma hårda kram.

-          Det här är Hans. Jag trillade ner i ån, men han räddade mig.

Helen tittar upp och ser en man i hennes egen ålder. Han ler mot henne och hon svarar tillbaka med ett brett leende.

-         Tack så hemsk mycket! Jag vet inte vad jag kan göra för att tacka dig tillräckligt.

-          Kanske en middag på fredag? säger han. Du, jag och Liselott förstås, fortsätter han. Jag bjuder!

-          Snälla mamma! Snälla, snälla! tjatar hon och hoppas innerligt att hon ska svara ja.

-          Det är klart vi kan, svarar hon tacksamt och ler bredare än tidigare.

Liselott har aldrig tidigare sett sin mamma så här glad. Inte ens med Sven. Liselott vet att de tre kommer blir en lycklig familj en dag. Hon hoppas hon får en lillebror, men hon blir så klart glad om det blir en lillasyster med. En familj, en vanlig svensk familj. Mamma, pappa, barn. Det känns som Liselott är i himlen, eller i alla fall ganska nära himlen.

Ursäkta det dåliga formatet, funkar inte riktigt bra på bloggen.

/ sanne andersson.