sanneandersson

Låg i min säng, kunde som vanligt inte somna. Tankar snurrade runt i huvudet när jag började känna någons närvaro. Det gör jag ofta, så jag reagera inte så stark, de gör mig aldrig illa, aldrig! Plötsligt hörde jag musik, ni vet som en barndosa. En liten trudelut. Det var väldigt svagt så jag blev inte rädd, inte förrens det blev tydligare och tydligare. Från ingenstan kan jag inte röra min händer, dem är som bly. Jag känner någon annans närvaro, men inte som jag brukar. Den här personen är arg, arg på mig. Den trycker ner mig i sängen och jag kan inte röra mig, vaken armar eller ben. Den säger ingen, men jag känner ilskan. Efter mycket kamp lyckas jag resa mig upp men både ben och armar känns som betong. Jag tar mig ut ur rummet och ser en gestalt framför mig. Av någon anledning vet jag att det är mamma och sträcker mig efter henne. Hon säger att jag drömt. Men jag tror inte henne. Jag skriker och gråter om vad som hänt men hon verkar inte bry sig, hon tror inte mig... Min mamma tror alltid mig. Kvinnan framför mig är inte min mamma...

Sen vaknar jag. Livrädd. Jag kollar på klockan. 00.32. Jag inser att jag måste ligga helt ensam i mitt rum, enda fram till morgonen. Jag funderade på att ta in Ozzy i rummet, men jag var för rädd för att lämna sängen. Istället blundande jag och hoppades på att somna. Efter ett tag lugnar jag ner mig, ingen är i rummet, så jag lyckas somna om. Jag vill aldrig drömma detta igen, aldrig! Har nog aldrig blivit så rädd för en dröm som för denna. Fy fan säger jag!

/ sanne andersson.