sanneandersson

Mamma och jag började prata om pappa idag. Alltid lika känslig ämne och båda har svårt att hålla tårarna borta. Mamma berättade hur ofta hon tänkt på varför pappa inte fick blodförtunnande eftersom han satt i rullstol och hur dåligt pappa mådde, inte fysikt utan snarare psysiskt.
Som yngsta barnet fick jag aldrig riktigt veta hur pappa egentligen mådde. Jag var 6 år när jag fick redan på att pappa faktiskt var sjuk, men då hade han redan varit sjuk några år.
För mig blev det normalt att ha en pappa som satt i rullstol och jag vande mig vid hur han luktade p.g.a alla mediciner, t.o.m katetern. På den tiden var det omöjigt för mig att ta till mig ordet MS-sjuk. Sjuk för mig var förkylningar. MS blev vardag. Rullstolar, rullatorer och sängar med hiss blev leksaker. Att hjälpa pappa nå saker blev en självklarhet.
Snart har jag levt halva mitt liv utan en pappa som jag kan röra, men min pappa finns alltid i mitt hjärta. Vissa saker har jag glömt men somliga saker kommer jag aldrig glömma. Samtidigt som minnet av honom kan ge mig tårar i ögonen, ger minnena mig oftast ett brett leende på läpparna.

Pappas sista år levde han endast för hans barn. Och nu ska vi fortsätta leva för honom.

Leif Andersson
29 april 1949 - 12 april 2001

/ dottern.