Va? Hör inte. Jag döv.

Idag levde Hanna, Anna och jag i de dövas värld. Nästan. Vi låtsades. Eller lekte? Iaf. Vi tecknade. Och tecknade... och tecknade. Vi kunde, utan att någon förstå, prata om snygga killar som gick förbi. Eller prata om att någon pratar om oss. "Tror ni att någon av dem är döv?". Att kunna teckenspråk är en frihet! Som ett hemligt språk. Som har hemlisar!

Efter det körde vi runt. Och runt. Och runt... och runt igen. I väntan på att klockan skulle slå sex. Sen letade vi efter parkering. Letade, letade, letade. Hitta ingen. Sen hitta. Vi väntade på vår lärare, Ivan. Eller ryssen, som hans persontecken är. Annas är prata, prata, prata. Hannas är bonde. Jag har inget... än.

Vi prataded med döva. Nej, vi tecknade med döva. Och tvåorna. Det gick bra, men inte jättebra. Inte att teckna. Allt sa paff. Men det gjorde inget. De blev inte arga. Nej, nej. De hjälpte. Döva är snälla. Speciellt söta som tanter. Som Anita och Barbro. Mmm... Sen körde vi hem.

/ sanne andersson.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback